Dissolve

Den torkade sanden på stallplanen visar spår av hovar som ej längre vandrar på denna jord. Jag känner så väl igen dem. Formen, den som alltid var lite rektangulär. Hur vi kämpade för att du skulle få en normal rundning. Hur vi nästan lyckades. Hur du en dag slutade att gå. Hur du en dag slöt dina ögon för att aldrig öppna dem igen.

Jag kan inte låta bli att stanna till, att stanna till och andas. Försöka att inte falla på knä och dra med fingret längst spårets hårda kant. Längst den lilla fördjupningen på insidan. Du la alltid mer vikt på insidan av hovarna.

Vinden sliter tag i mitt hår och för med sig små korn från marken. Den tar med sig en del av spåret du lämnat och jag undrar hur lång tid det tar tills du verkligen försvinner. Tills alla spår av dig är borta. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill inte att märket efter din hov ska lämna jorden. Jag vill kunna följa dina spår. Jag vill kunna gå längst stigen i skogen som om jag gick bakom dig. Vill kunna sätta fötterna i dina hovspår och låtsas att det är du och jag igen.

Dina raska steg, dina spetsade öron och kvicka svar på mina hjälper. Att jag ännu en gång ger dig långa tyglar och du kastar dig fram i galopp samtidigt som du lättjefullt ruskar på hela huvudet och skuttar upp lite med bakbenen. Hur vi verkligen flög fram och lämnade allt bakom oss.





Bumling (1997-8/2-2010)

En bild på näthinnan. En bild av vacker. En stillsamhet som störs av blod som rinner. Rött blod, vit snö. Döden tog dig snabbt och du ser så fridfull ut. Som om du sover. Huvudet tung vilandes mot marken, med mulen kvar i den svarta hinken som vällt av ditt huvuds tyngd. Det enda som avslöjar döden är blodet som rinner ur hålet i din vita panna och stillsamheten i din kropp.

Jag går ner på knä vid din sida och lägger händerna på din hals, den är alldeles varm och det känns som om du svettats i kontrast till den kalla vinterkvällen. Jag begraver händerna i din silvriga man och gömmer mitt huvud i din päls, precis bakom öronen där din päls är som lenast.

Du är så stor och magnifik och äntligen har du blivit fri din kropps smärta. Stillsamt vilar du i snön som gnistrar som kristall runt om dig.



Dixie (2000-8/2-2010)

Jag ser dig på stallgången och kramp griper mig, hur din matte och enda vän leder dig ut i mörkret. Bumling sovandes till vänster och i dina ögon ser man att du vet att du accepterat. Att du väntar på själens frihet och mötet på cash på trappalandas gröna ängar.

Du böjer lugnt ner huvudet i din hink, hinken som ör fyllt med sådant du egentligen inte äter.

Jag ställer mig vid sidan om och knyter mina händer, andan i lungorna. Krampen om strupen. Gillar inte den främmande mannen som är oc pillar på din panna men efter stund har han visat sig värdig.

En sekund, en rörelse. Ett ljud. Klick. Du faller och dina djupa brunnar till ögon ser inte mer.

Du underbara vandrar nu tillsammans med Cash och Bumling på det evigt gröna ängarna där smärta inte finns. Bara liv.

Vi möts igen älskade vänner. Vila i frid.