Dissolve

Långfredagen fortskrider och självkänslan sjunker i tank med sol och temperatur.
Ibland frågar jag migsjälv, varför håller jag på med häst? Jag kan inte häst. Jag kan inte rida. Krakken skulle få det bättre hos någon annan. Så tänker jag.
Men min älskade Krakken. När hans hjärta stannar så stannar mitt. Slutar hans ögon se, så slutar mina ögon se.
Han andas luften åt mig.
Krakken, min livlina. (Detta gäller Babbling också, men hon är inte min)


Det finns inget så underbart som när han trycker nosryggen mot min överkropp och fäller ut de långa öronen. Sen kan vi stå där, tillsammans och bara vara.



You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.


Älskade häst. Jag finns vid din sida, och när slutet kommer far vi till Valinor tillsammans.