Going trough changes



2006. Min första häst Love Destiny. Kallades Love, som i det svenska namnet, för kärlek var inte ett ord som passade in på det djuret. Satan kanske är mera passande. Min första egna häst, red in henne själv osv. Det skulle bli en såndär solskenshistoria. Mördarhästen som tämjdes av en skelhelig rödhårig wannabe hästkännare.
I början såg det bra ut. Vi fungerade bra tillsammans. Hon jagade bort andra människor, bokstavligt talat. Ingen annan kunde rida henne och jag kunnde ligga på henne i hagen när hon gick och betade. Ack. Sen tvärvände det efter 8 månader. Hon försökte mörda mig, jagade mig, reste sig över mig, pep, sparka, ringade in mig genom att springa runt mig i en volt och valla in mig mot mitten om jag försökte ta mig undan. Det var ett 4 meters långt grimskaft och en jävla balans på ishalkan som gjorde att jag överlevde.
Och så var det med den glädjen. Fyra dagar senare var hon borta och jag kände mig som ett fån.



Tre månader efter sviten med Satan, dök denna korrpulenta stenliknande klumpen in i mitt liv. Baiba. Vi är nu inne i april 2007. Hon var skadan både fysiskt och psykiskt efter tidigare vistelser hos hästhandlare, ridskola och ägare som var helt övertygad om att hon visst kunde hoppa 140 bana med kotledsinflammation. Ännu en gång skulle jag rädda en individ som utan mig skulle gå mot ett svårt och hopplöst liv. Eller nåt. Mitt ego är äckligt.
Jag tyckte om henne, hon är fantastisk. Men det som hände var att hon blev fet. Riktigt fet. Jag ordnade till hovar och donade med sadel för att hitta rätt. Jättekul att pyssla med och våra personligheter passade ihop. Från marken. Från ryggen var det pannkaka. Vi klickade inte. Red egelbundet men det gav inte mig någon som helst glädje och mina ambitioner dalade. Hon är annars en helt underbar häst. Riktigt snuskig (passar ju mig). Brunstar och fiser hela tiden. När hon pissar ser hon så vulgär ut, hon spänner hela kroppen så hon ser ut som en gammal trätunna med ett dastmonterat grått huvud. Hon piper och har ett jävla humör. När hon blir vild så gör hon små piaffer i hagen och kröker ihop sig till en riktigt fin barockhäst. Det är nästan så att chocken tar en. Augusti 2008 insåg jag att hon var tvungen att komma till någon som höll henne kondition. Hittade en jätte rar familj i söderköping som numera äger henne. Senaste vändan ner till Växjö hälsade jag på henne så Linda i min utbildning bor numera på samma gård. Fast vi inte fungerade ihop i längden så hade vi kul tillsammans och jag vet att hon nu har ett jättefint hem med en familj som aldrig kommer att släppa henne ur sikte.



Den 14 maj 2009 dör en älskad familjemedlem. Short of Cash. Han dog i tarmvred tre dagar innan hans 20 års dag. Sorgen efter den lilla travaren var enorm. Den går inte att beskriva. Han var inte min på papper men ända sen han kom till oss i början av 07 så var han djupt älskad.
Hans död gjorde att den blivande åringen inte hade någon att gå med då alla andra fetton inte kunde vistas på samma typ av bete. Lösningen var en unghingst som införskaffades. Men, med honom, kom hans "farbror" Action Mile.
Den 28 maj stog han där i hagen. Hästen i mitt liv. Jag kände en enorm känslomässig dragning till denna vackra varelse.
Men kärlek, är kärlek och tillslut så var det bara att inse. Han lämnar aldrig min sida. Oavsett dåligt knä och bökig hov höger fram är han och förblir min. I vått och torrt. Skadad eller inte skadad. Ridbar eller oridbar. Vi är ett.
Knäpp, busig, nästan vild till och med (intern som några stackars läsare hänger med på), pigg, glad, sällskapssjuk, egensinnig och nästan lite tvär när andan faller på. Passar man sig inte så kan han ta tag i tofsen man har och dra i den. Eller så kanske han tar skon du har på foten. Han kanske till och med lägger ut hela sin slemmiga tunga på din axel och står där, bara för att han antagligen tycker att det är lite busigt.
Efter blod svett och tårar (och en nypa skratt,glädje och spring i benen) ledde alla dessa händelse till att bäbishäst klev in i mitt liv och la sig för att vila i mitt hjärta.

(jag har inte bara bytt häst, jag har bytt hårfärg också. Tror svart är bäst. Ska kolla med bäbishäst vad han tycker.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0