Dissolve

För att födas på nytt måste man först dö.

- Gibril Farishta Satansverserna


Tvivel. Livet är fullt av tvivel. Min vardag är tvivel. Jag är tvivel.
Jag stannar upp, andas och tänker. Ser migsjälv som den jag är och blir förtvivlad.
Kisar undersöker nyper och klämmer. Det är jag i spegeln och lika förfärlig och förvriden som vanligt.
Vad vill jag uppnå? Klaga, det hjälper inte någon, absolut inte mig.
Jag vet bara inte hur jag ska stå ut med att vara jag , att se ut som jag.

Jag kan inte mer än anta att det är här psykoterapueten kommer in. Att hon kan hjälpa mig i min förvirring.

Har vart i bålsta, tillochmed spenderat natten där vilket gick mycket bättre än vad jag trodde. =)
Förutom att vi red så testade C att tömköra snigel för första gången. Han var så duktig!

Tandläkaren på Snel Hest gick bra. Han hade bara två små hakar som togs bort.


Så¨kan det se ut efter sedering och en välvillig veterinär.

På eftermiddagen var jag ute hos Agneta och red (www.executrix.se). Jag fick givetvis rida den underbara Yatzy som är 18 i år. Lilla snoffsan som jag ridit sen hennes första dag där.



Over and out

Den torkade sanden på stallplanen visar spår av hovar som ej längre vandrar på denna jord. Jag känner så väl igen dem. Formen, den som alltid var lite rektangulär. Hur vi kämpade för att du skulle få en normal rundning. Hur vi nästan lyckades. Hur du en dag slutade att gå. Hur du en dag slöt dina ögon för att aldrig öppna dem igen.

Jag kan inte låta bli att stanna till, att stanna till och andas. Försöka att inte falla på knä och dra med fingret längst spårets hårda kant. Längst den lilla fördjupningen på insidan. Du la alltid mer vikt på insidan av hovarna.

Vinden sliter tag i mitt hår och för med sig små korn från marken. Den tar med sig en del av spåret du lämnat och jag undrar hur lång tid det tar tills du verkligen försvinner. Tills alla spår av dig är borta. Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill inte att märket efter din hov ska lämna jorden. Jag vill kunna följa dina spår. Jag vill kunna gå längst stigen i skogen som om jag gick bakom dig. Vill kunna sätta fötterna i dina hovspår och låtsas att det är du och jag igen.

Dina raska steg, dina spetsade öron och kvicka svar på mina hjälper. Att jag ännu en gång ger dig långa tyglar och du kastar dig fram i galopp samtidigt som du lättjefullt ruskar på hela huvudet och skuttar upp lite med bakbenen. Hur vi verkligen flög fram och lämnade allt bakom oss.





Bumling (1997-8/2-2010)

En bild på näthinnan. En bild av vacker. En stillsamhet som störs av blod som rinner. Rött blod, vit snö. Döden tog dig snabbt och du ser så fridfull ut. Som om du sover. Huvudet tung vilandes mot marken, med mulen kvar i den svarta hinken som vällt av ditt huvuds tyngd. Det enda som avslöjar döden är blodet som rinner ur hålet i din vita panna och stillsamheten i din kropp.

Jag går ner på knä vid din sida och lägger händerna på din hals, den är alldeles varm och det känns som om du svettats i kontrast till den kalla vinterkvällen. Jag begraver händerna i din silvriga man och gömmer mitt huvud i din päls, precis bakom öronen där din päls är som lenast.

Du är så stor och magnifik och äntligen har du blivit fri din kropps smärta. Stillsamt vilar du i snön som gnistrar som kristall runt om dig.



Dixie (2000-8/2-2010)

Jag ser dig på stallgången och kramp griper mig, hur din matte och enda vän leder dig ut i mörkret. Bumling sovandes till vänster och i dina ögon ser man att du vet att du accepterat. Att du väntar på själens frihet och mötet på cash på trappalandas gröna ängar.

Du böjer lugnt ner huvudet i din hink, hinken som ör fyllt med sådant du egentligen inte äter.

Jag ställer mig vid sidan om och knyter mina händer, andan i lungorna. Krampen om strupen. Gillar inte den främmande mannen som är oc pillar på din panna men efter stund har han visat sig värdig.

En sekund, en rörelse. Ett ljud. Klick. Du faller och dina djupa brunnar till ögon ser inte mer.

Du underbara vandrar nu tillsammans med Cash och Bumling på det evigt gröna ängarna där smärta inte finns. Bara liv.

Vi möts igen älskade vänner. Vila i frid.

Hade vårdplaneringsmöte med överläkare AT-läkare och kontakt person idag.
Vi alla var rörande överens om att det inte är dags för utskrivning ännu, men att jag ska fortsätta gå på så mycket permissioner som det bara är möjligt.
Jag ska fortsätta äta abilify för att se om det har någon inverkan alls. Tydligen kunde det ta någon vecka innan man såg någon större effekt. Jag fick det förklarat också att jag får den som stämningsstabiliserande, och jag antar att om jag har hypomaniska drag så lär dessa avta lite med abilify.

Om  en timma åker jag till öppenvården för att träffa psykoterapeuten som jag fick mig tilldelad förra veckan. Hon känns extremt seriös och kompetent så jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa mig.

Sen beger jag mig hemmåt, min plan är att själa bilen av pappa och ta mig ut till stallet, har inte vart där sen i måndags (tror jag) är extremt dagvill, jag kan ha varit där i tisdags :S

Nästa vecka på ons är det dags för tandläkaren för pålle
Den 22 a ska vi träna för en tränare i klassisk ridkonst, hon ska hjälpa hos att hitta bärigheten och formen.
Någon gång nästa vecka kommer även hovis och jag måste också ta ett träckprov.
Eller så skiter jag i träckprovet och avmaskar bara med Equimax, jag vet ju att han garanterat har mask.

Babling har boppat och jag var och hälsade på henne och hennes sex valpar idag:

http://www.youtube.com/watch?v=Fefr_vyo7BY

ett kort klipp på henne och valparna.


Idag har jag cyklat en mil och gåt 6 km minst

hurra

Åkte in "akut"till avdelningen i går eftermiddag. Men det var välbehövligt och fast kvällspersonalen var bristande i sin kompentens så var nattpersonalen och nattsköterskan guld.

Idag jobbade jag ridbana med pålle. Vi övade på att gå på fyrkantssåret och svänga utan att gå som en planka. Dvs back to basics. Han var jätteduktig men det blev inte mer än 20 min, sen var hans hjärna överbelstad.

Nu bakar jag kanelbullar, allt för att Ångest inte ska komma och knacka på dörren.