Recap.2

Jag tänkte fortsätta mitt tafatta försök till en uppdatering. Det kommer att fortsätta med lite tråkigheter. Livet som djurägare tenderar att bjuda på motgångar tyvärr.
 
Ozzy
Våran älskade dumdum. Ozzy avlivades den 6 november 2015. Han blev närmare 10 år gammal. Ozzy går inte att beskriva. Alla säger att ens hund är den snällaste och lugnaste osv. Men det finns nog inte enda människa av alla som mött honom som inte reagerade på hur vänlig och underbar han var. Ozzy var den vänligaste själ jag träffat. Han var kärlek i hundformat. Ozzy var till synes helt coco. Ozzy i Ozzyland. Men han var smart. Om han ville något så visste han mycket väl hur han skulle lösa sitt problem. Men han brydde sig aldrig om småsaker. Han levde verkligen i nuet. Det finns många som hävdar att vi tenderar att förmänskliga djur. Jag är övertygad om att jag gör det. Men, jag tror på att djur har personligheter, att de har känslor, att de kan relatera och resonera med sig själva och oss. Min relation med Kali var på riktigt. Ozzys livsskådning var lika äkta den. Ozzy var så jäkla obekymrad. När Kali gick bort så var jag väldigt rädd att han skulle sörja. Jag har sett höns sörja till och med. Jag förväntade mig att han skulle tyna bort. Gnorfen visade tydligt att hon kände av frånvaron. Ozzy däremot var nästan förlämpande oberörd. Han älskade allamäniskor och alla älskade Ozzy. Han spenderade livet i en egen liten Ozzybubbla. Inga bekymmer , bara kärlek.Han busade på de mest besynnerliga sätt. Vi hörde honom aldrig skälla. När han ville ha uppmärksamhet så lät han "BOFF" och steppade på plats tills han fick det han ville.
Ozzy blev gammal och det var tydligt när hans tid var kommen. Han blev svag och trött. Hängig.
Jag minns när jag insåg att det var dags. Det var så tydligt. Jag antar att han hade somnat in om vi låtit honom vara men det hade varit själviskt. Han somnade in med hundgodis i munnen. Han mumsade på tills han somnade.
Egensinnig in i det sista. Jag sörjer honom givetvis. Men han gick inte bort i förtid. Han kände ingen smärta. Han var en glad lufs livet igenom
 
Gnorfen
Gnorfen, Gnoppelina,Burriton,valpen,Noppe,NoppNopp osv är en liten Lhasa Apso. Hon har varit och är våran solstråle. Hon är lite över 3 år och finast i världen. Hon är knäpp,vansinnig,egennyttig omtänksam och en riktig soffpotatis. Hon är en horder och har en egen hörna i vardagsrummet. Vi brukar säga att hon är upptagen och pysslig. Hon flyttar ständigt på saker och gömmer dem. Hon har stenkoll på vart hom har gömt alla sina prylar. När hon ska gräva ner saker så puttar hon med nosen i lufte. Yepp. I luften. Det är på gränsen till tragiskt att se henne kämpa så hårt för att gömma något mitt på golvet. Jag har vaknat för många gånger med köttbullar och pannkakor i sängen. En gång hade hon sparat en bit fläskfile. Jag trodde den var uppäten sen länge men en kväll så låg den där vid min kudde. Gnorfen pysslade och puttade på den. Hon börjar tugga och gnaga och en massa riskorn ramlade ut på mina lakan. Jag insåg snabbt att riskornen faktiskt rörde sig och att det var larver som krälade runt skrämmande nära mitt ansikte.
Jag är beroende av Gnorfen. Såpass att jag blir riktigt upprörd de nätter hon inte sover i våran säng. Jag sover som bäst när hon sover med huvudet vilandes på mitt.  
 
 
 

RSS 2.0