Recap
Mitt senaste inlägg gjordes 2013. Mycket har hänt under den tiden som gått. Då och då har jag tittat in på min blogg, ibland för att minnas och ibland för leta rätt på en gamal bild.
Jag har inga planer alls på att stänga ner bloggen. Den kommer att få vara kvar.
Den 13 januari var det 7 år sedan jag försökta ta mitt liv. 7 år. Jag spenderade 99 dagar på slutenvården. Det som kallas psyket. Det känns som om det var nyligen. Som det var igår jag strök omkring på avdelningen. Som om det var igår jag fick panik när dörren till avdelningen öppnades. Som om det var igår jag var rädd för att utanför skulle ta sig in. jag ville inte ha med utanför att göra. jag var rädd. Hela tiden. Men det var okej, för utanför var på andra sidan den låsta dörren.
så häromdagen slog det mig, att det nu ligger 7 år mellan den dagen och nuet. Med varje år ökar avståndet från min tänkta dödsdag.
Jag kommer aldrig ångra att jag försökte. Jag ångrar att jag överlevde och jag ångrar att jag känner ånger. Det finns så mycket mörkt inom mig. Så mycket mörker som inte borde finnas.
Men, här sitter jag nu. Sitter och tänker och vill ändå berätta för er som kikar in då och då att jag lever. Jag lever och det verkar som om jag kommer att fortsätta leva.
Mitt mörker är mitt och ingen annans. Ibland försöker det bryta sig loss och då måste jag kämpa. Just nu kämpar jag. Men det är okej. Men nog om det.
Det har hänt mycket.
Kali.
Babbling.
Hon dog i april 2014. Min babbling,mitt hjärta. Hon blev inte ens sju år gammal. Jag hör henne om nätterna. Hon ligger på golvet vid min säng. Hon snarkar och jag sträcker alltid min hand ner mot henne för att försäkra mig om att hon är där. Det gör ont att famla i luften. Att känna luften mellan fingrarna och inte hennes mjuka päls.
Ibland ropar jag på henne. Jag glömmer bort att hon är borta. Jag öppnar dörren för att släppa ut henne. Ropar för att be henne komma in. När jag gråter väntar jag på hennes tröst. .
jag ska berätta om när hon och jag blev ett, en av de finaste stunderna i mitt liv.
Det var kvällen innan det bokade vet besöket. Vi alla visste nog att det skulle bli hennes sista besök. Vi hade spenderat en bra dag tillsammans. En vanlig dag. Det märktes att det ömmade när hon gick. En utveckling som skett över en natt. Vi hade lagt oss när hon ställer sig i öppningen till sovrummet. Hon söker min blick och skuttar upp i luften. Som hon alltid gjorde när hon ville att jag skulle följa med. Det var uppenbart att hon inte behövde rasta sig men jag följde med ut. Det var fullmåne och natten var klar. Hon tog mig på en promenad. Jag la handen på hennes rygg och följde med. Hon var såpass hög i manken att kunde ha handen vilandes på hennes rygg. Hon svängde alltd på höfterna när hon gick och min hand gungade med när hon traskade fram vid min sida. Det var vi två. vi gick ner till det stora hönshägnet som alltid varit hennes favoritplats på gården. Vi gick in och sen stod vi bara i månskenet. Hon tittade in i mina ögon och jag in i hennes. Hon visste att hon var döende och jag accepterade att hon visste. Jag vet ärligt talat inte hur länge vi stod där. Min hand på hennes rygg. Hon lätt lutandes mot min sida. Men det var bara vi och inget annat existerade. Ett nu jag aldrig upplevt tidigare. Jag grät inte. Inte då. Påvägen tillbaka upp till huset gick vi hand i hand.
Hon har aldrig släppt min hand. Hon finns alltid med mig och det minnet rymmer så mycket kärlek och ömhet.
Det finaste jag varit med om.
Min tanke var att återge en del av det som hänt sen sist men jag lämnar inlägget såhär.
Det blev inte som jag tänkt mig faktiskt. Inte alls,
Men jag vet att nu när jag går ut för att se efter hönsfåglarna och rasta våran hund Gnorfen så finns hon med mig.
Jag hoppas att jag har motivationen att beräta mer om Gnorfen och Ozzy för den delen. Gnorfen kom in i vårat liv i januari 2014 och hon spenderade sina första månader i livet med Kali som "mamma" och Ozzy sosm "pappa".
Det blev ett mörkt inlägg, men ni ska veta att jag kämpar och jag har inga planer på att sluta med det.
