Dissolve

Jag omfamnar inramade minnen . När jag håller om det som finns kvar rinner tårar ner för mina kinder. När sömnen äntligen kommer springer du fritt i mina drömmar.

Kali.

Det är på nätterna jag inser hur ensam jag är. Hur min hjärna låser in mitt jag i ett totalt mörker. Att jag trots kärlek endast har detta mörker som förtär mitt inre.

Ett sådant mörker.

En sådan sorg.

En sådan ensamhet.

Ett fall utan slut.

 

 

Jag tänkte fortsätta mitt tafatta försök till en uppdatering. Det kommer att fortsätta med lite tråkigheter. Livet som djurägare tenderar att bjuda på motgångar tyvärr.

 

Ozzy

Våran älskade dumdum. Ozzy avlivades den 6 november 2015. Han blev närmare 10 år gammal. Ozzy går inte att beskriva. Alla säger att ens hund är den snällaste och lugnaste osv. Men det finns nog inte enda människa av alla som mött honom som inte reagerade på hur vänlig och underbar han var. Ozzy var den vänligaste själ jag träffat. Han var kärlek i hundformat. Ozzy var till synes helt coco. Ozzy i Ozzyland. Men han var smart. Om han ville något så visste han mycket väl hur han skulle lösa sitt problem. Men han brydde sig aldrig om småsaker. Han levde verkligen i nuet. Det finns många som hävdar att vi tenderar att förmänskliga djur. Jag är övertygad om att jag gör det. Men, jag tror på att djur har personligheter, att de har känslor, att de kan relatera och resonera med sig själva och oss. Min relation med Kali var på riktigt. Ozzys livsskådning var lika äkta den. Ozzy var så jäkla obekymrad. När Kali gick bort så var jag väldigt rädd att han skulle sörja. Jag har sett höns sörja till och med. Jag förväntade mig att han skulle tyna bort. Gnorfen visade tydligt att hon kände av frånvaron. Ozzy däremot var nästan förlämpande oberörd. Han älskade allamäniskor och alla älskade Ozzy. Han spenderade livet i en egen liten Ozzybubbla. Inga bekymmer , bara kärlek.Han busade på de mest besynnerliga sätt. Vi hörde honom aldrig skälla. När han ville ha uppmärksamhet så lät han "BOFF" och steppade på plats tills han fick det han ville.

Ozzy blev gammal och det var tydligt när hans tid var kommen. Han blev svag och trött. Hängig.

Jag minns när jag insåg att det var dags. Det var så tydligt. Jag antar att han hade somnat in om vi låtit honom vara men det hade varit själviskt. Han somnade in med hundgodis i munnen. Han mumsade på tills han somnade.

Egensinnig in i det sista. Jag sörjer honom givetvis. Men han gick inte bort i förtid. Han kände ingen smärta. Han var en glad lufs livet igenom

 

Gnorfen

Gnorfen, Gnoppelina,Burriton,valpen,Noppe,NoppNopp osv är en liten Lhasa Apso. Hon har varit och är våran solstråle. Hon är lite över 3 år och finast i världen. Hon är knäpp,vansinnig,egennyttig omtänksam och en riktig soffpotatis. Hon är en horder och har en egen hörna i vardagsrummet. Vi brukar säga att hon är upptagen och pysslig. Hon flyttar ständigt på saker och gömmer dem. Hon har stenkoll på vart hom har gömt alla sina prylar. När hon ska gräva ner saker så puttar hon med nosen i lufte. Yepp. I luften. Det är på gränsen till tragiskt att se henne kämpa så hårt för att gömma något mitt på golvet. Jag har vaknat för många gånger med köttbullar och pannkakor i sängen. En gång hade hon sparat en bit fläskfile. Jag trodde den var uppäten sen länge men en kväll så låg den där vid min kudde. Gnorfen pysslade och puttade på den. Hon börjar tugga och gnaga och en massa riskorn ramlade ut på mina lakan. Jag insåg snabbt att riskornen faktiskt rörde sig och att det var larver som krälade runt skrämmande nära mitt ansikte.

Jag är beroende av Gnorfen. Såpass att jag blir riktigt upprörd de nätter hon inte sover i våran säng. Jag sover som bäst när hon sover med huvudet vilandes på mitt.  

 

Mitt senaste inlägg gjordes 2013. Mycket har hänt under den tiden som gått. Då och då har jag tittat in på min blogg, ibland för att minnas och ibland för leta rätt på en gamal bild.

Jag har inga planer alls på att stänga ner bloggen. Den kommer att få vara kvar.

 

Den 13 januari var det 7 år sedan jag försökta ta mitt liv. 7 år. Jag spenderade 99 dagar på slutenvården. Det som kallas psyket. Det känns som om det var nyligen. Som det var igår jag strök omkring på avdelningen. Som om det var igår jag fick panik när dörren till avdelningen öppnades. Som om det var igår jag var rädd för att utanför skulle ta sig in. jag ville inte ha med utanför att göra. jag var rädd. Hela tiden. Men det var okej, för utanför var på andra sidan den låsta dörren. 

så häromdagen slog det mig, att det nu ligger 7 år mellan den dagen och nuet. Med varje år ökar avståndet från min tänkta dödsdag. 

Jag kommer aldrig ångra att jag försökte. Jag ångrar att jag överlevde och jag ångrar att jag känner ånger. Det finns så mycket mörkt inom mig. Så mycket mörker som inte borde finnas.

Men, här sitter jag nu. Sitter och tänker och vill ändå berätta för er som kikar in då och då att jag lever. Jag lever och det verkar som om jag kommer att fortsätta leva.

Mitt mörker är mitt och ingen annans. Ibland försöker det bryta sig loss och då måste jag kämpa. Just nu kämpar jag. Men det är okej. Men nog om det.

 

Det har hänt mycket.

Kali.

Babbling.

Hon dog i april 2014. Min babbling,mitt hjärta. Hon blev inte ens sju år gammal. Jag hör henne om nätterna. Hon ligger på golvet vid min säng. Hon snarkar och jag sträcker alltid min hand ner mot henne för att försäkra mig om att hon är där. Det gör ont att famla i luften. Att känna luften mellan fingrarna och inte hennes mjuka päls.

Ibland ropar jag på henne. Jag glömmer bort att hon är borta. Jag öppnar dörren för att släppa ut henne. Ropar för att be henne komma in. När jag gråter väntar jag på hennes tröst. .

jag ska berätta om när hon och jag blev ett, en av de finaste stunderna i mitt liv.

Det var kvällen innan det bokade vet besöket. Vi alla visste nog att det skulle bli hennes sista besök. Vi hade spenderat en bra dag tillsammans. En vanlig dag. Det märktes att det ömmade när hon gick. En utveckling som skett över en natt. Vi hade lagt oss när hon ställer sig i öppningen till sovrummet. Hon söker min blick och skuttar upp i luften. Som hon alltid gjorde när hon ville att jag skulle följa med. Det var uppenbart att hon inte behövde rasta sig men jag följde med ut. Det var fullmåne och natten var klar. Hon tog mig på en promenad. Jag la handen på hennes rygg och följde med. Hon var såpass hög i manken att kunde ha handen vilandes på hennes rygg. Hon svängde alltd på höfterna när hon gick och min hand gungade med när hon traskade fram vid min sida. Det var vi två. vi gick ner till det stora hönshägnet som alltid varit hennes favoritplats på gården. Vi gick in och sen stod vi bara i månskenet. Hon tittade in i mina ögon och jag in i hennes. Hon visste att hon var döende och jag accepterade att hon visste. Jag vet ärligt talat inte hur länge vi stod där. Min hand på hennes rygg. Hon lätt lutandes mot min sida. Men det var bara vi och inget annat existerade. Ett nu jag aldrig upplevt tidigare. Jag grät inte. Inte då. Påvägen tillbaka upp till huset gick vi hand i hand.

Hon har aldrig släppt min hand. Hon finns alltid med mig och det minnet rymmer så mycket kärlek och ömhet.

Det finaste jag varit med om.

 

Min tanke var att återge en del av det som hänt sen sist men jag lämnar inlägget såhär.

Det blev inte som jag tänkt mig faktiskt. Inte alls,

Men jag vet att nu när jag går ut för att se efter hönsfåglarna och rasta våran hund Gnorfen så finns hon med mig.

Jag hoppas att jag har motivationen att beräta mer om Gnorfen och Ozzy för den delen. Gnorfen kom in i vårat liv i januari 2014 och hon spenderade sina första månader i livet med Kali som "mamma" och Ozzy sosm "pappa".

 

Det blev ett mörkt inlägg, men ni ska veta att jag kämpar och jag har inga planer på att sluta med det. 

 

 

 

Här hemma har det hänt lite tråkigheter. Våran dvärgkockin tupp Kotten gick bort helt oväntat förra veckan. Han togs in för hälta och på kvällen var han bättre. Morgon därpå hade han somnat in. Ungarnas egna tupp som hängt med sedan hösten 2010.

Samma morgon rymde som vanligt Fidel Castro med två hönor. Fidel kom aldrig tillbaka. Jag är väldigt fäst vid de här djuren och det var även jobbigt att se hönsen förlora två av sina tuppar vilka har varit en stor trygghet för dem.

 

 

jag har hämtade hem ca 150 st hönserihöns förra veckan vilket som vanligt är ett projekt utan dess like.

 

 

 

 

 

Avbröt precis min vardags gilla gång efter att ha läst följande:

 

Fyra av de inblandade i den brutala våldtäkten i Indien dömdes idag till döden.

En tog livet av sig i häktet och den yngsta dömdes till ungdomsfängelse i tre år.

Det må låta hemskt, men det glittrar lite av välbehag inom mig.

Den unga kvinnan våldtogs så svårt med bland annat järnrör att hennes inre organ var söndertrasade

och hon avled efter flera dagars kämpande på ett sjukhus i Sydney dit hon flugits med sjuktransport.

 

När kommer våldtäkterna ta slut?

någonsin?

 

 

 

1. När gick du upp i morse? Typ 10

2. Vem ringde du senast? Min syster.

3.. Vad köpte du senast? senaste planerade köpet var en avloppsrensare till köket. Fick ändå skruva isär alla rör och greja. Härligt

4. Vad får dig att bli riktigt arg? Ignorant beteende.

5. Är du morgon- eller kvällsmänniska? en stund mitt på dagen människa

6. Senaste filmen du såg på bio? The Croodes. Bästa filmen på länge.

7. Vad äter du helst? Vindruvor

8. Är du driven som person?  Jag vet inte riktigt.

10. Är du materialist? Ja det tror jag nog. Inte så mycket habegär för prylar som förut. Är en jäkel på att köpa djur däremot.

11. Har du några djur? yes. En del. En hel del. Typ 100.

12. Är du blyg? NJaee, rädd att bli dömd däremot.

13. När flög du senast? hösten 10 från Rom till Sverige.

14. Har du något tatuering? Indeed. 5 st.

15. Har du varit med om en bilolycka? ja.

16. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? antagligen. Inget spännanade däremot.

17. Vilken är den roligaste träningsformen? spinning

20. Vilka är dina största svagheter? lättstött

21. Vilka är dina bästa egenskaper? ......

22. Vad shoppar du helst? höns

23. Vilken är din favoritparfym? Har en från Boss, intense eller vad den nu heter.

 

 

 Häromdagen började jag skriva en överambitiös text om hur djur på cirkus och djurpark framställs som monster, orkade inte fullfölja den men nöjer mig med detta.

 

Ta inte fram ditt lilla barn till en elefant på x antal ton, de är vilda djur och älskar inte alla människor villkorslöst. 

 

En gorilla på Kolmården är ondsint och sular  en sten i huvudet på en kvinna. Andra offer kommer ut i det offentliga  och berättar om den onda primaten. Tråkigt för er, ännu tråkigare för gorillan. Han är antagligen inte nöjd med sitt liv. En otroligt intelligent varelse i ett fängelse.  Jag vet att Kolmården tar hand om sina djur. Det är inte det. Apan är missnöjd, inte ond. 

 

 

Det bästa är rubriken efter Hajattacker. Mördarhajen! Eller, rovdjuret som tog sig en bit mat. Bada inte i Hajvatten.

 

Skriver från en efterbliven ipad och avslutar 

 

Be a happy prey !

 

 

 

tror det är dags igen. Med bloggen, eller skrivandet. Egentligen handlar det mest om bilderna kanske. Bekräftelse är väl inte fel heller. Jag har lite lättare att hålla det arga inne också så med lite tur stannar det utanför bloggen. Det personliga alltså. Just nu är jag arg på en hel del. som tex situationerna i Syrien, Egypten och Ryssland.

 

 

Vad har hänt? väldigt mycket. Jag ska försöka åstadkomma någon form av kronologisk ordning. Hoppar över vår och börjar på sommaren.

 

1/6: Vingfåle- Min vackra oshamohöna somnar in efter ett dygns kämpande. Räven var framme dagen innan och jag hittade henne skadad. Inga synliga skador men hon kunde inte stå. Strömsholms djurakut nästa. Smärtstillande och penicillin och sen hem. Natten spenderade hon inne i huset men på förmiddagen gav hon upp.

 

Under juni förbereder vi för den stundande resan till Spanien. Hundarna vaccineras och sommarhem hittas till djuren. Husbil ner och bokade lägenheter i Torreveija för att åka hem första dagarna i aug. Precis innanför spanska gränsen får "svärmor" en hjärnblödning. Sjukhus. Katastrofal sjukvård. Hjälp av Sos international.

6 dagar i Spanien, åker hem för att vara hemma när hon landar i Sverige.

 

hämtar hem djur,

 

Ozzys rövböld växer och det visar sig vara en tumör. Inte elakartad men den sitter illa. Operation för några dagar sen. Hej då pengar, men vad gör man inte för sina djur?

 

Räven tog min sista löpanka idag. Ska hämta myskisar i eftermiddag så Pingu inte blir ensam. Med lite tur får jag tag på en gås i helgen.