Breifing

Borderline personlighetsstörning: Yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet

Fobisk personlighetsstörning: karaktäriseras av en rädsla för att bli dömd av sin omgivning, blyghet och ett ständigt obehag i sociala situationer

Dystymi: ett tillstånd av sänkt stämningsläge, som ingår i de affektiva syndromen. Dystymi är en lindrigare åkomma än depression och kan beskrivas som "utspädd depression" av mer kronisk art. Personer med dystymi kan även drabbas av social fobi.


Depression: Det mest typiska symtomet vid depression är nedstämdhet. Sinnesstämningen är sänkt och den drabbade ter sig sorgsen eller ledsen. Man har lätt för att gråta och ser allt i svart. Den sänkta sinnesstämningen sitter i under lång tid och påverkas inte speciellt mycket av roliga eller positiva händelser. Det är omöjligt att bli glad. Nedstämdheten är både djupare och längre än vanlig vardagsdeppighet.


Anorexia nervosa :och bulimia nervosa är de två vanligaste ätstörningarna hos unga människor. Den som har anorexia nervosa är mycket rädd för att gå upp i vikt. Även om man väger alldeles för litet, uppfattar man sig själv som överviktig, samtidigt som ätande leder till ångest.


Jag orkar inte höra en gång till att jag är för frisk för at vara här. Jag är sjuk. Jag orkar inte försvara att jag är som jag är. Jag vill dö, utan tvekan, jag självskadar, jag spyr, jag svälter, jag är livrädd för vad mina nära tycker och tänker om mig. Om de hatar mig, om de tycker jag är fånig. JAG ORKAR INTE LEVA.

Jag har kämpat som ett svin i flera år för att inte skada min omgivning, för att kapsla mina känslor, min ångest och mitt självhat, men det går inte längre. Det har tagit stopp nu.

Kampen är slut. Jag har gett mig.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag vet att det går att ta sig ur allt. Försökte själv i flera år och allt gick utför. Fick sedan hjälp, mediciner och många hjälpte till att uppmuntra mig att se det positiva. Det går, sakta men det går.



Jag tror även du kommer att lyckas, långt inom dig själv vet du det med även om du kanske inte vågar erkänna det.

2010-04-05 @ 23:15:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0