memorial lane
De lyckligaste stunderna i livet tar slut redan under åren då man är liten och kroppen egentligen inte är någonting förutom en maskin man kan stoppa godis i.
...och jag tänker att det är så här det egentligen ska vara, inte känslan av att skrika i ett vakuum för det är fel utan känslan av on knappen är en godis och go-et i kroppen bara kan ställas in. Som om att en pralin var allt som behövdes för att det ska vara drägligt.
Jag sitter och längtar och sörger för det vackra som gått mig förbi, för att lycka inte längre är en pralin man köper för 50 öre i kiosken. För att adrenalin inte längre är att känna sand pressas genom tårna när man tar sats och springer. För att längta efter när den största sorgen var en vass snäcka som skar in i foten. Det bästa var närman fångade den riktigt stora krabban som alla visste bodde under just den stenen man sitter på. Jakten på de bästa musselställena, spänningen när tre krabbor bråkade om ett stycke mussla och den sprundlande känslan när alla tre kommer med upp över ytan för att sen falla i hinken.
En hink som töms och fylls med samma krabbor, krabbor som man lär sig känna igen under åren. Det var länge sen nu jag kände en krabba. Det var länge sen jag kände sand pressas mellan tårna och det var ännu längre sen jag skar mig på en snäcka.
Vad jag önskar att havet tog mig när det hade chansen. Underbara vackra hav.
...och jag tänker att det är så här det egentligen ska vara, inte känslan av att skrika i ett vakuum för det är fel utan känslan av on knappen är en godis och go-et i kroppen bara kan ställas in. Som om att en pralin var allt som behövdes för att det ska vara drägligt.
Jag sitter och längtar och sörger för det vackra som gått mig förbi, för att lycka inte längre är en pralin man köper för 50 öre i kiosken. För att adrenalin inte längre är att känna sand pressas genom tårna när man tar sats och springer. För att längta efter när den största sorgen var en vass snäcka som skar in i foten. Det bästa var närman fångade den riktigt stora krabban som alla visste bodde under just den stenen man sitter på. Jakten på de bästa musselställena, spänningen när tre krabbor bråkade om ett stycke mussla och den sprundlande känslan när alla tre kommer med upp över ytan för att sen falla i hinken.
En hink som töms och fylls med samma krabbor, krabbor som man lär sig känna igen under åren. Det var länge sen nu jag kände en krabba. Det var länge sen jag kände sand pressas mellan tårna och det var ännu längre sen jag skar mig på en snäcka.
Vad jag önskar att havet tog mig när det hade chansen. Underbara vackra hav.
Kommentarer
Trackback
