Dissolve

Vaknade lite förstrött av att hundarna bröt sig i sovrummet. Kali brukar gnälla om hon är missnöjd med att sova på andra sidan dörren, men nu bröt de sig in. Jag brydde mig inte så mycket, jag gillar när de sover vid sänkanten och andas djupt.
Upptäcker innan sömnen tar mig att det blinkar utomhus. Antog att det var vägarbetet på E20 som hade sin fortgång, tills jag insåg att E20 ligger åt andra hållet och att en lastbil inte blinkar så tätt och starkt.

Inser ganska så kvikt att det är blixtar. Kastar mig upp och klär på mig för att springa ut till hästarna. Det blixtrar inte lite utan enormt mycket. Det är mer dagsljus än mörker ute.
Det är otäckt tyst, varken åska eller regn.

Här gör jag det som många kan kalla förhastat, nästan dumdristigt. Jag springer, springer ut i hagen, över det öppna fältet under en himmel som är ett blinkande kaos. Jag hukar mig som om det skulle hjälpa i fall en blixt skulle få för sig att slå ner.
Jag kastar mig in ett skogsparti och hämtar andan. Bättre att blixten slår ner i träden än i mig. Snubblar ner över sluttningen. Och där står dem. Fyra kolugna hästar som förstrött betar. Jaha, så mycket för den språngmarschen.

På vägen tillbaka slog en blixt ner framför och det blev vitt för ögonen. Men bra gick det.

Over and out.