chokerande ondska
Den bästa vägen hem är att köra ner mot Tumbo och gena ut på E20 förbi eskilstuna och på så vis spara flera mil.
Vi är påväg hem efter en tur in till Västerås. Det är mörkt och det är halt. Vägen är en vanlig slingrig 70 väg. Den har krokar,backar och dalar.
En mötande bil signalerar ett flertal gånger med helljusen. Vi väljer att långsamt rulla frammåt. En mörk bil i motsatta färdriktningen står vid sidan intill vägen. På våran sida dyker det upp som jag fruktat mest. Ett råddjur. Ett levande råddjur. Ett skadat råddjur. I samförstånd med C tar jag fram mattkniven jag precis köpt på Jula och drar fram bladet. Jag vägrar se ett djur lida.
Tänk om det hade fått sluta så. Tänk om vi hade fått bära med oss det hemska i att avliva ett vackert vilt djur vid vägkanten, men med vetskapen om att den slapp lida mer.
Nu var det inte så.
Den låg med alla benen under sig. Som i en sovande ställning. Det rinner blod ur ögonen på den.
Kvinnan i bilen på andra sidan vägen har inte ens klivit ut för att kolla vad som sker. Hon sitter och TITTAR på ett djur som går en plågsam död till mötes. Hon bara SITTER och gör INTE ett skit.
Hon är i telefon med polisen som ska skicka ut en från det lokala jaktlaget. J tar telefonen och säger att han har licens och det tar bara fem minuter att hämta gevär och sen komma tillbaka.
Men det fick han inte.
Vi, tre personer, alla med viss erfarenhet av död och slakt fick inte göra ett piss. Aset i bilen verkade inre bry sig märkvärt. En kille är påväg. Ja men vad bra, hur många timmar tänkte han ta på sig då?
Vi åkte för att vi inte var "välkommna", det räckte med aset i bilen. Vi åkte och bakom oss lämnade vi ett liv som långsamt slocknar. Ett liv som avslutas i skräck,kyla och lidande. Ett liv som inte är mer värt än att det möjligtvis kan ge några kilo kött till en girig jägare.
Jag önskar att jag åkt tillbaka. Jag önskar att jag gjort det som var min plikt. Med mitt passiva agerande bidrog jag till ett enormt lidande.
