känslor
Händer inte så jävla mycket just nu. Kameran har slutat öppna linsen så jag måste pilla upp den och stänga den manuellt. Leder till att jag blir omotiverad till hela företaget.
Det regnar och fryser på, regnar och fryser på osv. Vintern och vädret är i klass med 07. Tur att marken är bra ioch att hästantalet inte är stort. Det är så deprimerande att se hur marken och det gröna långsamt förvandlas till en brun tråkig tundra. En blöt tundra. Det sticker fortfarande igenom gröna partier i hagen och det är jag tacksam för. Lösdriften är i samma storlek som i Örsundsbro. 96 kvm med halm och möjligheter till mys på torrt underlag. Det verkar dock inte locka hästarna för de sover istället i slutningen vid skogen. Men men så länge där lyckliga.
Hovslagaren var ute igår. Krakken var den enda som inte behövdes tas om hand hov mässigt. Tydligen tyckte hovslagaren att jag var väldigt dramatisk när jag beskrev hur duvhöken tog sig in i stallet och hönsen fylles av isartad skräck. Jag jämförde nämligen det hela med oss människor och hur vi skulle reagera om vi i vårat hem blev anfallna av en kannibaljävel som plågar ihjäl dina vänner medans du skräckslaget ser hur inälvor flyger och hur den lösa huvudet stirrar på dig med en tom blick. Tänk dig sen att du inte kan ta dig någonstanns för ingången är spärrad av mördaren som inte bara kan ta sig fram på mark utan även i luften.
Detta var tydligen lite väl dramatiskt.
Visst kanske det låter så men det är så jag ser det.. Även om djur inte tänker på samma sätt som människor så är liv och död något som vi alla har gemensamt. Att stå på tur och vänta på sin egen avrättning väcker nog starka känslor hos djur också.
På det viset är det jobbigt att ha alla djur, för jag sätter mig in i deras situation och det stockar sig i halsen när jag tänker mig in i deras ångest. Jag tänker på lilla Citron som fortfarande är dålig i ögat, måste ha kämpat för att klara av att hålla tempot. Det svåra i att skydda det egna livet med syn på bara ett öga. Jag tänker kycklingarna,på fluffisen, på alla andra som i vild panik klättrade på varandra för att ta sig någonstanns där det skulle finnas skydd.
Den lilla hönan jag hittade som tagit sig ut och satt ihopkurad i en buske. Inga löv fanns på busken och hon var väl synlig men instinkten hade tagit henne dit och där satt hon stel av skräck när jag kom.
En ständig klagan.
Dags att natta alla djur.
Det regnar och fryser på, regnar och fryser på osv. Vintern och vädret är i klass med 07. Tur att marken är bra ioch att hästantalet inte är stort. Det är så deprimerande att se hur marken och det gröna långsamt förvandlas till en brun tråkig tundra. En blöt tundra. Det sticker fortfarande igenom gröna partier i hagen och det är jag tacksam för. Lösdriften är i samma storlek som i Örsundsbro. 96 kvm med halm och möjligheter till mys på torrt underlag. Det verkar dock inte locka hästarna för de sover istället i slutningen vid skogen. Men men så länge där lyckliga.
Hovslagaren var ute igår. Krakken var den enda som inte behövdes tas om hand hov mässigt. Tydligen tyckte hovslagaren att jag var väldigt dramatisk när jag beskrev hur duvhöken tog sig in i stallet och hönsen fylles av isartad skräck. Jag jämförde nämligen det hela med oss människor och hur vi skulle reagera om vi i vårat hem blev anfallna av en kannibaljävel som plågar ihjäl dina vänner medans du skräckslaget ser hur inälvor flyger och hur den lösa huvudet stirrar på dig med en tom blick. Tänk dig sen att du inte kan ta dig någonstanns för ingången är spärrad av mördaren som inte bara kan ta sig fram på mark utan även i luften.
Detta var tydligen lite väl dramatiskt.
Visst kanske det låter så men det är så jag ser det.. Även om djur inte tänker på samma sätt som människor så är liv och död något som vi alla har gemensamt. Att stå på tur och vänta på sin egen avrättning väcker nog starka känslor hos djur också.
På det viset är det jobbigt att ha alla djur, för jag sätter mig in i deras situation och det stockar sig i halsen när jag tänker mig in i deras ångest. Jag tänker på lilla Citron som fortfarande är dålig i ögat, måste ha kämpat för att klara av att hålla tempot. Det svåra i att skydda det egna livet med syn på bara ett öga. Jag tänker kycklingarna,på fluffisen, på alla andra som i vild panik klättrade på varandra för att ta sig någonstanns där det skulle finnas skydd.
Den lilla hönan jag hittade som tagit sig ut och satt ihopkurad i en buske. Inga löv fanns på busken och hon var väl synlig men instinkten hade tagit henne dit och där satt hon stel av skräck när jag kom.
En ständig klagan.
Dags att natta alla djur.
Kommentarer
Trackback
