Dissolve

Idag fick jag besök av en känsla sominte jagat mig på länge.

Kanske var det något i luften, eller ljuset när jag kollade ut genom bilrutan, körandes i snön.

 

Det är den 15 januari 10. Morgon nummer två av 100 på avdelning 161. Jag vaknar av att en hands lägs på min axel och när jag tittar upp möts jag av sjuksköterskans vänliga blick. Det är frukost.

Jag vänder mig om och sluter ögonen.

Natten har jag fått spendera i korridoren. Sängen är omringad av utfällbara rullväggar och vid fotändan tar fasadfönstrerna vid. Det är stora fönster. För stora tycker jag då. För mycket av omvärlden och verkligheten tar sig in.

Vädret ute är grått och daskigt. Himmlen verkar inte ha någon färg alls. Den finns bara där som ett platt pappersark som lagt sig över alla betongbyggnader om hyser flera människor som kanske också är rädda.

Det är kallt och samma sköterska som väckte mig hade försett mig med flera varma filtar och ett extra täcke under natten. Jag sover med långkalsonger och mina strumpor som är gjorda av Kalis päls. Allt för stänga ute den världen som inte gick att lämna. Kylan kryper sig på ändå.

Det börjar höras ljud från korridoren och människor börjar sin dag. Mumlanden som varvas med ljuden av snabba steg när ett larm piper då och då.

 

Den dagen klev jag inte upp. Jag ville bara somna. Jag minns att det var som om en tyngd pressade ner mig  i sängen och jag fick ingen luft. Jag ville så gärna känna och fungera. Allt som fanns var en strimma av fasa och resten var bara mörker.

Tomhet.