ijlFSDWK
Tänkte börja dagen med ett helt meningslöst blogginlägg. Antagligen för att jag försöker skjuta upp det faktum att jag måste gå ut för att det finns massor att göra.
Nu är jag inne i en intensiv jag-vill-ha-tatuering-period (har hittat den perfekta kandidaten). Av en ren slump slår jag på tvn och snubblar in i ett avsnitt av Miami Ink. Jag borde väl dregla lite över alla tatueringar och ideer, men i ärlighetens namn så spyr jag lite över hela programmet.
En tatuering får inte vara en tatuering, det ska vara något upphöjt, nästan heligt med en hel bok av känslor bakom.
Som i alla amerikanska programm gråter alla hela tiden. Personen som vill ha tatueringen berättar med en tung röst hur hårt livet varit. Någon har dött, Jesus har uppenbarat sig, äntligen kan de röka igen efter lång cancerbehandling..
Varför kan inte en tatuering bara få vara en tatuering. Måste det finnas något helt hysteriskt bakom. Måste man gråta var eviga gång man pratar om den. Ibland gråter till och med tatueraren och när gadden är klar så kramar de varandra som om de varit krig tillsammans.
Det är inte det att jag inte förstår att det finns tankar bakom en tatuering. Jag förstår minnestatueringar, absolut. Men måste alla grina? Kan det inte få vara fint?
Jag lovar och svär att ingen av mina tatueringar har någon som helst djup mening. Zip, Nada, Nothing!
It is all about change.
Nu har jag bitchat nog om det.
Idag är det glasgata ute och det måste fixas precis överallt. Det är snart dags för gässen att börja lägga ägg och vi har bestämt oss för att ordna en annan boning åt dem. Halm är beställt, hela ankhuset måste tas ut och jag vet inte hur fan vi tänkte när vi byggde det. En ren plåga att göra rent där.
En hel del indeed.
Jag har förkastat den ohälsosamma amerikanska skiten jag käkat och riktat in mig på rotfrukter. Nomnom.
Time for some fat reduction. Aye.
