Dissolve

Nu har jag velat förmdedla något i flera dagar. Jag vet exakt vad jag vill skriva och jag till och med fabricerar raderna av ord i mitt huvud. Allt för att sedan när jag sätter mig vid skärmen tappa inspirationen helt.
Orden, de vackra orden och förmågan till uttryckandet, lämnade mig för flera år sedan.
Kanske har jag mig själv att skylla. Jag kanske närde våran relation som jag skulle och tillslut blev jag lämnad.

Känslomässigt är februari en tung månad. Svår. Ibland känns det som om illdåd lurar i skuggorna.
Så många förlorade. Så mycket död. Den 8:e får mitt hjärta att svälla över av känslor, brinnande känslor.
En sorg över alla förlorade. Kanske för att sorgen är så stor. Kanske för sorgen måste få leva. Om jag sörger dem alla tillsammans, kanske vi alla kan bli ett.
Igår var hon här,flickan, flickan som var den allra sista att rida på Cash. Jag har bilder och jag minns att jag var så stolt över att han var så snäll och pålitlig. Det skulle ha varit jag.
Det är ofta jag tänker på att jag inte fick följa honom hela vägen tills han klev in i dödens rike. Vi hade lovat att vi skulle vara med. Regler är regler, Ultuna är Ultuna. Han dog utan våran närvaro.
Han låg på gummimatten i boxen, huvudet mot dörren. Boxen måste ha varit öppen när det hände. Hans ögon var öppna, själen hade lämnat honom. Magen var så svälld. Han var varm. Len.Död.
Ögonen tåras när jag skriver detta. Kanske var det detta som måste komma ut i text.
När jag tog studenten fick jag ett halsband bestående av sådana känsloringar. Ringar i silver med graverade känslor i dem. Love. Spirit.Hope.
Jag minns att jag tog av mig två av dem men lät halsbandet med Spirit vara kvar. Jag lindade det runt hans ben,Spirit hängde ner över hoven. Allt jag har kvar av honom är en hårtest från svansen. Ett gummiband håller ihop det. Cash, våran Cash, hålls i hop av ett gummiband. Det är allt.
I mitt hjärta är du hel. I mitt hjärta dog du aldrig.