Dissolve

 

Vårat lilla sto Okki växer på mig och det kommer att bli tråkigt att sälja henne. Men rent krasst så kommer jag inte ha råd med en häst till. Foderpriserna är skyhöga.

Jag har i alla fall suttit på henne och en trevligare häst får man nog leta efter.

 

Igår tog jag ut och tömkörde min bäbishäst och han var så glad. Jag måste ta ut honom oftare. Jag sörjer att jag inte kan rida honom, men det får inte komma ivägen för allt annat vi kan hitta på tillsammans.

 

Sorg har ännu en gång drappat oss.

Häromdagen var vi tvungna att avliva Magica. Cayuga ankan. Det visade sig att det inte var fotböld hon led av utan en sena som hoppat loss och då finns det inget att göra. Hon fick vara ute på dagen och uppleva sina sista soltimmar med gräs och bad.

På kvällen sköt C henne. Hennes pojkvän Nemisis blev orolig när han hörde dödsryckningarna (som är förfärliga).

Vi backade och lät honom komma fram och han gick fram och tillbaka och ropade samtidgt som han tittade på henne hela tiden. Vi berövade honom hans partner. Det är känt att fåglar har livsparters och det gäller tydligen ankor också.  Sorg färgar mitt hjärta svart.

 

Nästa spik i min likkista är damppalt.

Jag har inte sett honom på tre dagar. Han har annars varit det första jag sett på morgonen och sista jag sett på kvällen.

Antagligen är det räven som blivit hans baneman. När han började gå ut för att sedan stanna ute så lovade jag migsjälv att aldrig stänga in honom. Han sprudla av livsgnista och jag har aldrig träffat ett djur med ett sådan napoleon komplex. Han levde sina första år i en möglig bur med möglig mat. Jag tror inte att han ens kände skräck, antagligen så muckade han väl med räven in i det sista.